En samlares spridda anteckningar / av Staffan Jansson

KONST OCH KONSTHANTVERK I DALARNA

Boethius, Gerda
Dalarnas allmogekonst 
Dalarna sönderfaller i fyra i många hänseenden olikartade områden där kulturen, trots många gemensamma drag fått en väsensskild karaktär.

Södra Siljansområdet
Från Västmanlandsgränsen i söder och upp till Stora Tuna och Ludvika i norr utgöres allmogebebyggelsen av rika storbondegårdar med eller utan tillhörande bergsbruk. Den är snarast att betrakta som en fortsättning av Västmanlands bondekultur, men skiljer sig från denna genom en levande tradition från medeltidens timmermanskonst, vilken dröjer sig kvar in på 1700-talet, liksom även genom sitt starkt dekorativa kynne. I södra Siljansdalen har denna konst uppstått, vilken trängt in i det allmänna medvetandet som blomman av landskapets konstflit. Leksand och Rättvik äro de ledande socknarna med Ål, Gagnef och Mockfjärd som övergångsområde till Bergslagen. Därifrån stamma de bästa dalmålarna, där har den rödmålade gården fått en särskild charm, en karaktär av festlig ståt och idyllilsk hemtrevnad. Handafärdighet och dekortiv känsla prägla alla slöjdade alster, smiden och husgeråd likaväl som textiliernas prunkande färgmosaik.

Västerdalarna
Västerdalarna har liksom södra Dalarna i alla tider stått öppet för sydligt inflytande, men samtidigt även för norskt. De direkta förbindelserna med vårt västra grannland tyckas där ha varit tätare än på andra håll och med dem ha svallvågorna av de norska dalförenas praktfulla allmogekonst gång på gång slagit över fjällen.

Norra Siljansdalen
 I alla dessa dalars konst och kultur märker man, att de gå ut från en gemensam grund. Någonting uråldrigt, kärnfullt och starkt skymtar fram bakom de röda gårdarnas festliga ståt, en märgfull klang i språket, en direkt anslutning till primitiva former i byggnader, husgeråd och sedvänjor. Det finns en trakt i Dalarna, där allt detta lever kvar; det är i norra Siljansdalen, de nordiska sagornas Järnbäraland.


Svärdström, Svante
Rosmålning och kurbits : en studie i det yngre dalmåleriet. - 26 s. : ill.
= Sid. 121-146 i: FATABUREN // 1934.

 
Dalarnas natur och folkliv uppträder i konsten långt senare än de porträtt som gjordes av diverse kända dalafolk under 16- och 1700-talen. Porträtt av t ex Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborg m fl, men konstnärerna själva höll sig helst söder om Dalälven. Erik Dahlbergs stadsbilder till Suecia Antigua-verket är förstås intressanta, men har kanhända mest topografiskt värde.

Romantikens folklivskildrare.
Det är först med romantiken som det väcks till liv ett konstnärligt intresse för företeelse som vädjade till kulturmänniskans fantasi i form av ett slags exotism med orörd natur, fjärran händelser och folk i tid och rum. Så också väcktes intresse för allmogen och dess musik, diktning och säregna livsformer. 1800-talets (och det sena 1700-talets) konstnärer satt inte året om hemma i sina Stockholmsateljeer. Målare som Elias Martin och Per Hilleström begav sig ut på vandringar och resor runt om i landet för att söka direkta förbindelser med folkliv och landskap. Hilleström hade redan på Stockholms gator stött samman med Dalarna med de masar och kullor han såg där. Det var bönder som kom ned med skinn och hemslöjd till försäljning, det var säsongsarbetare, som han målade i deras långrockar och pälsar. Hilleström tycks ha gjort ett par eller åtminstone en resa upp till Dalarna, där han gjorde studier som kom att användas till genremåleri och historiska bilder. 
  Elias Martins och hans brors, Johan Fredrik Martin, akvareller och gravyrer från Dalarna omfattar både direkta porträttlandskap, såsom bilderna från Falu gruva och en del bruksgårdar, dels enstaka folktyper och interiörer från stugor. (Men redan före 1820 hade konstnärer som Lars (Lorenz) Svensson Sparrgren, Alexander Lauréus, Carl Johan Fahlcrantz, från Stora Tuna, och Axel Fredrik Cederholm ställt ut motiv från Dalarna och under 1830-talet tillkommer J G Sandberg,  Wetterbergh, Pehr Wickenberg och Johan Christoffer Boklund, under 1840-talet Nils Andersson och Joseph Magnus Stäck, Palm, Eskilsson och Bengt Nordenberg och därtill en mängd enklare målare. Vid början av 1850-talet reser även dansken Vilhelm Marstrand, norrmanen Adolph Tidemand och dansken Julius Exner studieresor i just Dalarna).
(Se exempel i: Cederblom, Gerda: Svenska folklivsbilder. - 1923. Bild 10 ff.)

Bröderna Martin
  Bröderna Martin och deras skola inleder den svenska 1800-talsromantikens landskapsmåleri. Deas elever styrde kosan långt ut i det konstnärligt oupptäckta land, som nästan hela Sverige norr om Dalälven den gången utgjorde. 
  Även det historiska och mer allvarligt etnografiska intresse som väcks till liv under Götiska förbundets tid. Johan Gustaf Sandberg ”vår förste historiemålare”, sökte sig på 1820- och 1830-talen upp till Dalarna för att lära känna folklivet och miljön för sina skildringar ur Gustav Vasas historia.

 Man kan säga vad man vill om hans kända bilder som ”Gustav Eriksson talar till allmogen i Mora” 1836, men konsthistoriskt sett betyder Sandbergs Dala-målningar att landskapet blir det klassiska motivområdet för den svenska folklivsskildringen. 
  Med C J Fahlcrantz fick Dalarna sin förste inom landskapet födde landskapstolkare. Denne av sin samtid så beundrade målare för född i Stora Tuna 1774. Med sin svärmiska läggning intresserade han sig knappast för naturen i sig, hans ambition var att fånga den romantiska undertonen i landskapsbilden; stämningen. Sakligare är A C wetterlings skisser från en resa 1824 och långt mera artistisk förfinining  och nerv äger C J Billmarks blyertstecknngar från 1830. 
  1853 utförde dansken Wilhelm Marstrand sin berömda målning ”Kyrkbåtar vid Leksand”. Det var första försöket till stor folklivsskildring i Dalarna. 

 Wilhelm Marstrand: Kyrkbåtar på Siljan 1853. 

Düsseldorfskolan.
  Under 1850- och 60-talen nådde Dala-motiven en popularitet som aldrig förr. Det var Düsseldorfsmåleriets egentliga tid. Den idylliska staden vid Rhen var då säte för en målarskola som ägnade sig åt landskaps- och folklivsskildring. Verksamheten där gick i halvrealismens tecken. Man gjorde i bästa fall studier direkt efter naturen, de användes som kompositioner, vilka utfördes i ateljéerna.
Men även på det viset har det åstadkommits ypperlig konst. Vad som blev ett problem var hänsyn till utomkonstnärliga faktorer vilka dikterades av den borgerliga publiksmaken eller av vissa där ryktbara mästare.  Den borgerliga publiken, som rest eller föredrog att resa i konsten, ville möta en behaglig natur och folklivet i söndagshumör. Gärna storslaget, bara inte skrämmande. 

Jönköpingssonen J F Höckert och Kilian Zoll.
  Av alla målande folklivsskildrare som besökte Dalarna på den tiden är det kanske två som fortfarande lever, Zoll och Höckert. Jönköpingsfödde J F Höckerts bästa bilder anses ofta ge prov på den mest genomförda måleriska stil som vår 1800-talskonst kan uppvisa. Höckert gjorde sin första resa i Dalarna 1858, men var nog den förste som målade med etnografiska intentioner i Lappmarkerna, 1850.

Düsseldorfskolans intresse för dalamotiv upphör mot 1870-talet i takt med att konstnärerna söker sig mot den mer radikala franska realismen. Men andra målare fortsatte traditionen med Dalarna som motiv. Amalia Lindgren, Olof Arborelius, Ernst Josephson och så förstås Zorn och Carl Larsson. Och inte Ottilia Adelborg att förglömma.