google-site-verification=yDjspj15Re6-RTKniZYBWMlwy_j_p3HjLtOZvGKO23M

Janne Höckert i Paris - Luisella 1851-1866 


Luisella av JF Höckert

1851 begav sig  Höckert till Paris. Han inrättade sig efterhand med eget hushåll och egen modell, den vackra italienskan Luisella. Om denna kvinna som tycks ha spelat en kort men besynnerligt viktig roll i Höckerts liv vet man inte mycket med säkerhet, men hon var känd på sin tid genom den dikt som Scholander 1867 publicerade och som skildrar hennes levnad.
(Fredrik Wilhelm Scholander : Luisella : en qvinnomodells öden : skildringar ur konstnärslifvet / af Acharius. - Stockholm : Bonnier, 1867. - 178 s.).

Det är en mycket äventyrlig historia som i nio långa sånger upprullas för läsaren. Det börjar i Velletri där Luisellas far skall ha varit en fattig skomakare och hjältinnan själv sprang på gatorna och tiggde ”så naken som ett barn af Kaffrers stam”. En gammal vignerol (antagligen vinodlare) vid namn Pepe tog hand om flickan, som på hans lantgård uppväxte till en härlig ung dan.  Men Pepe var i grunden en lömsk bov, som slutligen hamnade hos rättvisan, och efter detta blev Lusiellas liv dramatiskt växlingsrikt. Efter en mängd vedermödor i Rom, rymmer hon därifrån utklädd till konstnär och med tiden tar hon en båt till Marseille och där träffar hon för första gången Jean (J F Höckert) som gjort besök på Creta….Jean fattar ett livligt intresse för den sköna Lusiella som snart blir hans modell. Stundom, säger Höckerts levnadsskrivare Borelius, visade sig också Jean med sin modell ute på staden och dansade med henne på Mabille. Lusiellas förflutna hinner emellertid ikapp henne, något som trots detta får en nöjsam lösning, men så insjuknar hon plötsligt och dör. (Man gissar på tuberkulos). Det är f ö Luisella som satt modell till bilden av samekvinnan på Höckerts målning som bildar bokomslag till Bertil Gallands biografiska roman. (se ovan t v).

  Jean är alltså ett alias för Höckert själv, men vad i berättelsen som baserats på verkliga händelser vet vi ingenting alldels säkert om. Men att Lusiella verkligen existerat har vi ett belägg för hos J G Arsenius som vid ett besök i Paris 1855 träffade henne hos Höckert. ”Någonting nytt i hans ateljé såg jag ej, efter hvad jag kan minnas, men hvad jag minns sär en splendid middag, som Luisella lagat åt oss och där hennes sanspråkslösa och behagliga väsen gjorde ett angenämt intryck.” Höckerts liv tycks ha ha tagit en positiv vändning under Luisellas inflytande och hennes död som enligt ett brev från Adlersparre, skall ha inträffat någon gång på våren 1856 var mer eller mindre en personlig katastrof. Höckert sörjde henne djupt och enligt Adelsparre skall han ha sagt ”Så som jag målade, när Luisella levde, så målar jag aldrig mer”.


Men Bertil Galland, en schweizisk kulturpersonlighet och författare och som de facto är barnbarnsbarn till Janne Höckert menar i sin roman ”Luisella” (på svenska 2010), att Fredrik Scholander som var en nogrann person inte skulle ha fabulerat fritt.  Tvärtom, hans entusisastiska lilla skrift var grundad på exakta kunskaper om Italien och om konstvärlden förmådde Galland att identifiera faktiska sociala förhållanden, verkliga platser och kontrollerbara händelser. Han reste till Rom för att jämföra dikt och verklighet. Han fann litteratur som styrkte Scholanders berättelse. Allt stämde. 

Det intressanta är alltså att denna gåtfulla Lusiella blivit föremål för minst två romantiserade ”biografier”. Dels då den som skrevs av Höckerts vän, akademiledamoten Fredrik Wilhelm Scholander : Luisella : en qvinnomodells öden : skildringar ur konstnärslifvet / af Acharius. - Stockholm : Bonnier, 1867. - 178 s.
Se:
Nyblom, C.R.
Minne af professorn Fredrik Wilhelm Scholander. - 350 s.
= Sid. [57]-308 i: 
Svenska Akademiens handlingar ifrån 1886. - Stockholm : Norstedt, 1899. - (Trettonde delen ; 1898)

och nu finns också den elegant berättade:
Galland, Bertil
Luisella : berättelse / Bertil Galland ; översättning: Ulla Lundquist-Rosenqvist. - Stockholm : Atlantis, 2010. - 378 s.  
   Orig:s titel: Luisella.

Nyblom är f ö bestämd över att verket ursprungligen publicerades 1866:
"Första gången han utgav en icke illustrerad dikt var 1866 då han utsände 'Luisella, en qvinnomodells öden’" (sid 252)….'”Luisella” som utkom det stora Nordiska utställningsåret 1866 var tillägnad vännen Johan Fredrik Höckert, som dog 16 september samma år”.

Galland förklarar nog detta också. Scholander skulle just lämna sitt handskrivna manus till tryckning inför Höckerts 40-årsdag, sommaren sextiosex, när denne dog under en resa på den svenska västkusten. Målaren hann erkänna för sin mor som var närvarande att en okänd dotter, Alma fanns till. Flickan hämtades, säger Galland, omedelbart från ett portvaktspar vid Konstkademien som haft hand om henne och fick därefter leva i Jönköping, först uppfostrad av sin farmor, och sedan efter hennes död av sin faster Dika (Fredrika). Dika är kvinnan som granskar ateljén på Rue de Douai och den italienska modellen med nyfiken blick. Bertil Galland är barnbarn till Alma.

  Scholander fick ändra sin tillägnan till Höckert. Han skrev:

 Åt dig jag minnets kransar band,
och började en sång
om lif och konst i fjerran land,
der vi dem sett en gång.

Men väntan blev Dig alltför lång
och trött Du Dig begaf
till konstens högsta hem. - Min sång
Förklingar på Din graf.

Boken kom så ut först året efter, alltså 1867 som utgivningsåret anges i boken.

Alma Fredrika Paulina Höckert blev i sinom tid gift Odencrantz. Giftermålet ägde rum i Kristinakyrkan, Jönköping. Almas mor var emellertid inte och kunde förstås inte vara Luisella, utan en Polin Johnson som emigrerade till USA.   Genealogi.


 Den finske konstnären Albert Edelfeldt träffade Allma 1872:

Granbäck d. 22 Aug. 72 (Thorsdag). 22 augusti 1872

Edelfelt planerar inom några dagar att tillsammans med Georg Pauli besöka fru Sophie Höckert för att få se hennes utmärkte son, Janne Höckerts ateljé och skisser; hos farmodern finns en dotter till honom och tante Adelaide Leuhusen har visat den 10-åriga Alma Höckert för Edelfelt.



© Staffan Jansson 2018