google-site-verification=yDjspj15Re6-RTKniZYBWMlwy_j_p3HjLtOZvGKO23M

Leksand, Åhl och Djura


1974 slogs Leksand, Siljansnäs och Åhl samman till det som idag är Leksands kommun.

Leksand och Åhls socken

Åhls socken
Åhl kan ha varit ett pastorat på 1300-1400-talet. Aal finns nämnt första gången 1325. Den första kyrkan är troligen från 1200-talet och en av de äldsta i Dalarna. 

Under 1500-talets första hälft tillhörde Åhl Leksand.

1562 blev Åhl egen jordebokssocken men kom då att tillhöra Gagnef. 

Åhl blev slutligen ett eget pastorat från 1613. Sockenstämman beslutade över både kyrkliga och borgerliga frågor. De frågor som avhandlades var t ex kyrkan, dryckenskap, skolan, sjukdom, vägar, brandskydd, fattigvård, militära frågor, post, näringsverksamhet, skjutshållning..

Åhls kommun
1862 delades enligt lag borgerliga och kyrkliga frågor upp. Kommunalfullmäktige, som då inrättades, blev beslutande organ för borgerliga frågor. Kyrkostämman beslutande om kyrkliga frågor och skolfrågor. Så fortsatte verksamheten i Åhls kommun under resten av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Ännu på 1960-talet sköttes kommunens alla uppgifter av två personer!.

Kommundel
Från 1974 ingår Åhl i Leksands kommun.

  1974 slogs Leksand, Siljansnäs och Åhl samman till det som idag är Leksands kommun.


- Leksand : Hildasholm
- Leksand : Historia

- Under vendeltiden (550-800 e.Kr.)
 kom järnutvinning ur myrmalm igång i Leksandstrakten. Flera forskare tror att upplänningarna anlade "järnstationer" i Leksandbygden dit järnet fördes från de smältugnar som byggts upp vid sjöar och vattendrag. Under vintern transporterades sedan järnet vidare till Mälardalen för att förädlas till bland annat vapen som gav järnålderns hövdingar stora inkomster. En sådan järnstation låg troligen vid Tunsta i nuvarande Insjön där vikingagravar påträffats. 
 Kyrkbåtarna knyter samman dagens samhälle med vikingatiden.

- Vikingatid
Under vikingatiden började människorna bli bofasta längs Österdalälven och Siljans stränder där det fanns bra jordbruksmark. Men även öster om Siljan, i skogsbygderna, finns flera mindre byar och gårdar som kan ha anlagts under tidig medeltid.

- Medeltiden
I slutet av 1200-talet uppfördes en stenkyrka på en udde vid Noret (centrala Leksand) som då var en liten bondby. En skattelängd från 1500-talet visar att det då fanns tre skattepliktiga gårdar. Först under 1700-talet växte Noret till en betydande ort.

Dalauppror

Engelbrektsupproret - 1434-talet

I Bergslagen fanns en bra grogrund för att bekämpa de danska unionskungarna. Folk från Siljansbygden deltog i striderna redan under Engelbrekts och Sturarnas uppror. Bönder och bergsmän kämpade tillsammans mot de styrande danska fogdarna från Västerås. 

Gustav Vasa - 1500-talet
Gustav Vasas befrielsekrig 1521
Klockupproret

År 1531 reagerade Leksandsfolket mot Gustav Vasas inskränkningar i friheten då han införde ökade skatter och beslagtog kyrkornas silver och klockor. När fogden Lasse Eriksson kom med sina knektar för att utkräva klockskatten blev de överfallna och misshandlade, vilket var början till "Klockupproret" som spred sig över stora delar av Dalarna.

1700-talet - Stora Daldansen
"Stora daldansen" var det sista stora dalaupproret. Det var en protest mot att handeln med Norge förbjöds. I juni 1743 tågade nästan 5 000 man mot huvudstaden. Upproret slogs ner och hundratals bönder stupade. Efter räfst och rättarting föll många dödsdomar mot dem som varit ledare i daldansen.

Trolldom och häxor
 På Kärringberget i Leksand genomfördes häxprocesser med halshuggning och bränning på bål som straff. År 1671 brändes åtta trollkärringar.

Sveriges sista trolldomsprocess ägde rum i Åhl i Insjön år 1757. Efter fem år frikändes dock de anklagande kvinnorna av Hovrätten.

Lagerlöf-Génetay, Birgitta    Fulltext
De svenska häxprocessernas utbrottsskede 1668-1671 : bakgrund i Övre Dalarna : social och ecklesiastisk kontext . – 1990
. Diss

Trots att häxprocesser sedan 1677 var avlysta i Sverige uppstod nya
blåkullavågor i Dalarna under 1700- och 1800talen, främst iEmelie von Walterstorff
Leksandsbygden. På 1750-talet fanns i Ål en skomakare, Per Olofsson,
som i hög grad trodde på "trollpackor" och den skadegörelse de kunde
åstadkomma. Han ansåg sig också veta att man med olika "verktyg"
kunde förmå dem att avslöja sig. En av hans lärlingar, Erik Johansson 20
år, tog så starka intryck att han böljade iscensätta försök till sådana
avslöjanden och mycket snart, 1757, resulterade alltsammans i en
rättegång där tretton kvinnor och fem män befann sig på de anklagades
bänk. Det är blåkullaresor kvinnorna anklagas för men det finns också i
denna process ett starkt inslag av den "gamla" sortens trolldom,
skadegörelse, kanske starkare än i de stora processerna nittio år tidigare.
Det rättsliga handhavandet fick ett utdraget och komplicerat förlopp, där
inte minst kyrklig prestige bidrog till långvarigheten. Innan alltsammans
var utagerat - 1763 - hade det hunnit bli en riksdagsfråga.
1700-talets trolldomsväsende i Leksandstrakten är beskrivet i två
varandra kompletterande 1800-tals arbeten författade av H. Malmquist
och Ellen Fries. Med fog kom det rättegångsarbete som bedrevs i böljan
att betraktas som något av ett rättshaveri. De tortyrmetoder som
användes av länsmannen Karl Tillberg - ev på order av den vikarierande
domaren häradshövding Per Eckman - förefaller ha varit brutalare än
vad man tycker sig utläsa från processerna 1668-1671. Även om denna
häxprocess slutade med frigivande av kvinnnorna och kännbara straff för
de ansvariga männen - särskilt Eckman och Tillberg - innebar den
svåra lidanden och sannolikt åtskilliga livslånga fysiska och psykiska men
för de värst utsatta. (Lagerlöf Genetay s 173)

Grannar - Häxprocesser i Norge

De norska trolldomsprocesserna har utforskats i två större arbeten under
de sista decennierna. 1971 utkom Bente Gullveig Alver med Heksetro og
Trolddom, till en del en specialstudie av sex utvalda processer mellan
1590 och 1730.15 1982 publicerade Hans Eyvind Naess sitt omfattande
översiktsarbete av allt norskt processmaterial, Trolldomsprosessene i
Norge på 1500-1600-tallet.16
I Norge är trolldomsprocesserna till övervägande delen av "gamla"
sorten. Men förutom undantaget med processer av blåkullatyp i allra
nordligaste Norge som omnämnts ovan förekommer ytterligare några
nedslag av sådana. I det här sammanhanget blir de diabolistiska
processer som ägde rum i Rendal i Hedmark 1671-1673 intressantast.
Hedmark ligger i östra Norge nära gränsen till Sverige i höjd med
Ovansiljan. Det är svårt att här tänka bort ett inflytande från Övre
Dalarnas trolldomsväsende.

Dalafolkets betydelse
Efter Gustav Vasa fortsatte kungar att söka sig till Dalarna
vid tidpunkter när de behövde folkligt stöd. Det gjorde Karl IX medan
han ännu var hertig. Den 23 mars 1598 kom han till Mora för att göra sigh försäkrad om thenne LandzEnders Bijstånd emoot then troolöse Konungen Sigismundum. 

1624, vid S. Paulidagen, var Gustav II Adolf där. Dessa upplysningar lämnar kyrkoherden i Mora Anders Nohr Moraeus i den predikan han höll för Karl XI i Mora kyrka i januari 1673. 

Den siste svenske kung som utnyttjade dalkarlarnas traditionella lätthet att entusiasmeras till krigiska insatser var Gustav III, som 1788 - upprest till Mora och Leksand, klädd i de respektive socknarnas dräkter - vädjade
till deras fosterlandskänsla. Utan större tveksamhet efterkom de hans
begäran och satte upp en här på 3 000 man (som dock aldrig behövde tas i anspråk)

KONSTEN

Boethius, Gerda
Dalarnas allmogekonst 

Dalarna sönderfaller i fyra i många hänseenden olikartade områden där kulturen, trots många gemensamma drag fått en väsensskild karaktär.

Södra Siljansområdet
Från Västmanlandsgränsen i söder och upp till Stora Tuna och Ludvika i norr utgöres allmogebebyggelsen av rika storbondegårdar med eller utan tillhörande bergsbruk. Den är snarast att betrakta som en fortsättning av Västmanlands bondekultur, men skiljer sig från denna genom en levande tradition från medeltidens timmermanskonst, vilken dröjer sig kvar in på 1700-talet, liksom även genom sitt starkt dekorativa kynne. I södra Siljansdalen har denna konst uppstått, vilken trängt in i det allmänna medvetandet som blomman av landskapets konstflit. Leksand och Rättvik äro de ledande socknarna med Ål, Gagnef och Mockfjärd som övergångsområde till Bergslagen. Därifrån stamma de bästa dalmålarna, där har den rödmålade gården fått en särskild charm, en karaktär av festlig ståt och idyllilsk hemtrevnad. Handafärdighet och dekortiv känsla prägla alla slöjdade alster, smiden och husgeråd likaväl som textiliernas prunkande färgmosaik.

Västerdalarna
Västerdalarna har liksom södra Dalarna i alla tider stått öppet för sydligt inflytande, men samtidigt även för norskt. De direkta förbindelserna med vårt västra grannland tyckas där ha varit tätare än på andra håll och med dem ha svallvågorna av de norska dalförenas praktfulla allmogekonst gång på gång slagit över fjällen.

Norra Siljansdalen
 I alla dessa dalars konst och kultur märker man, att de gå ut från en gemensam grund. Någonting uråldrigt, kärnfullt och starkt skymtar fram bakom de röda gårdarnas festliga ståt, en märgfull klang i språket, en direkt anslutning till primitiva former i byggnader, husgeråd och sedvänjor. Det finns en trakt i Dalarna, där allt detta lever kvar; det är i norra Siljansdalen, de nordiska sagornas Järnbäraland.

DRÄKT 

Forssell, C
Leksand. - 14 s. + 4 pl.
  En hel del om leksandsräkten och fyra planscher i färg.
= Sid. 9-22 + pl. 2,3,5,6. i: 
Forssell, Christian Didrik 
Ett år i Sverige : taflor af svenska almogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder / tecknade af J. G. Sandberg, beskrifne af A. Grafström och utgifne af C. Forssell = A year in Sweden : pictures of Swedish peasant dress, ways of life and customs / drawn by J. G. Sandberg, described by A. Grafström and edited by C. Forssell. - Stockholm : Rediviva, 1979 
Omfång 137 s., 48 pl.-bl. : ill. - (Serie Suecica rediviva ; 80) 
Annan titel: A year in Sweden 
Anmärkning Faks. av 1. uppl., Stockholm, 1827-1835 


FÄBODSVÄSENDE

Florén,l Sven
Fäbodminnen / utgiven i samarbete med Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för hembygdsvård ; redigerad av Hans Lidman och Anders Nyman. - Stockholm : LT, 1965. - 271 s. : ill. 

INDUSTRI

Pellas, Johan 

DJURA
Djura församling ligger i Leksands socken, nära Gagnef. Mitt i samhället ligger Djura kyrka. På Djuramål kallas byn Jirbin, dvs. Djurabyn, för att skilja byn från församlingen.

Djura hör till Leksandstraktens äldsta byar. Bynamnet, med ursprunglig stavning Ljura kommer från det fornsvenska ordet ”Den ljusa”. Det finns teorier om att Dalävens tidigare namn var Ljuren, och att flera av Ljur-namnen efter älvens lopp (Djurås, Djurmo med flera) kan kopplas till densamma, men frågan är omtvistad.

1539 upptas 4 gårdar i Djura. Dessutom fanns en boden i ‘Hardzarff’ (Håssarvet), en försvunnen by som skall ha legat vid Djuråns utlopp nedanför Grådaforsen. I Älvsborgs lösen 1571 upptas 10 skattskyldiga bönder i Djura. Vägen till kyrkan i Leksand var lång, och många Djurabor bevistade hellre gudstjänsten i Gagnef eller Ål. Leksands kyrka var annars på väg att nå sin kapacitesgräns, och 1648 uppfördes Djura kyrka.

Mantalslängden 1668 redovisar 19 hushåll, medan Holstensons karta endast redovisar 8 gårdsmarkeringar i byn och 5 i ‘Väster diur’. Under 1700-talet tillkommer bydelen Heden. Djura hade en kraftig befolkningsökning under 1800-talet. 1830 fanns 45 hushåll i byn, 1856 56 hushåll och 1896 80 hushåll. Byn fick också viss infrastruktur 1863 tillkom en handelsbod, 1870 en prästgård, 1872 postkontor och 1878 ett missionshus.

Även industrimässigt tillkom en rad anläggningar. 1854-1858 fick byn en tullkvarn som ersatte en tidigare skvaltkvarn. Det uppfördes även 1880 en smedja. Vid mitten av 1800-talet hade byn även ett tegelbruk, kallat ”Guckubruket”, utöver tegel tillverkades även lergökar. En spiksmedja och vadmalsstamp fanns också i byn. 1894 uppfördes även ett limkokeri, i drift fram till 1914, då det ersattes av en såg, som nedlades på 1950-talet.


Litt:

Ål.Bjursås. - 5 s.Öfre Dalarna förr och nu / utgifvet under medverkan af Gunnar Andersson, E. Arosenius, I. Dalin, Sven Ekman, Carl Forsstrand, H.E. Hamberg, Axel Ihrmark, Arvid Kempe, Lars Lunell, R. Moosberg, Adolf Noreen, G. Retzius, F. Schenström, Emerik Stenberg, K. Trotzig och A.E. Törnebohm ; med talrika illustrationer. - Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1903. - [6], 560 s., kartor : ill. 

MAKT OCH STYRE

Dalmasarnas respektlösa inställning till överheten.

Linde, Martin. 
 
 I Lindes bok tas bland annat upp den respektlösa attityd dalmasarna kunde uppvis gentemot myndigheterna, här mest representerade av prästerskapet. Någon annan högre makt fanns ju som regel inte närvarande. Rent konkret så var det inte alltid någon ordning i kyrkorummet. Man gick ut och rökte när man behagade (s 41). Men i själva verket menar linde (samma sida) att det nog var likadant i hela Sverige under 1700-talet. Man skall dock inte överdriva problemen för då hade det blivit massprocesser vid tinget. (Personligen misstänker undertecknad att det faktum att man betraktade söndagen som helg och ledig dag, nog innebar att somliga var överförfriskade redan vid högmässan. Och uttråkade.)

Åhl ifrågasätter prästens höga lön och diverse skatter och pålagor. (sid 44).

Mjölkhushållning

Linnman, Johannes



ARBETSVANDRING

Götlind, Anna. 

Även om Vackra Dalkullan. Se släktträda här: (Ur Götlind: Förbindelser)
  

FÄBODSVÄSENDE

Florén,l Sven
Fäbodminnen / utgiven i samarbete med Nordiska museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för hembygdsvård ; redigerad av Hans Lidman och Anders Nyman. - Stockholm : LT, 1965. - 271 s. : ill. 













 





 

 

 

 




 









 



© Staffan Jansson 2018